Papperspalatset

Efter fyra veckors aktivt anti-arbete, s.k. semester, träder tjänstemannen in på sitt rum och finner att det mesta, inte helt oväntat, ser ut som när han lämnade stället. Några smärre förändringar; en arbetskamrat som blivit sjukskriven till följd av något slags arbetsrelaterad hypermigrän, en annan som fått en sådan energikick av semestern att hon börjat cykla till jobbet (en nätt tur på ca 2 mil, enkel resa), en praktikant som flyttat på en sladd under mitt skrivbord efter att ha lånat min dator, en krukväxt som nästan har törstat ihjäl. Den uppdämda e-postskörden visar sig inte vara värre än ett 20-tal meddelanden, varav bara en mindre del behöver besvaras med en ursäkt för sent svar. Efter bara några timmars tjänstgöring kommer de första tecknen från externkollegorna (min benämning på vänner som jobbar med samma sak som jag fast på en annan plats) på vad vi skulle kunna kalla tillbaka-till-verkligheten-chock. I ett lika dystopiskt som lakoniskt mejl frågar en externkollega om någon har något knep för att komma över känslan, ska man bryta ihop, bita ihop eller bita i det sura äpplet? (skillnaden får väl antas vara marginell) Och vi anar alla vad det är för känsla det handlar om, eftersom de flesta av oss drabbas av den i större eller mindre grad. Det rör sig möjligen om en slags verklighetskollision, semesterns loja livsnjutarverklighet som helt okänsligt brakar in i kommunkontorets rationella, genomreglerade och effektivitetsivrande verklighet. Enkelt uttryck: det finns varken kall öl eller hängmattor på kommunkontoret. Föga förvånande, men nog så kännbart. Uppvaknandet är brutalt.

På eftermiddagen denna bedövande första arbetsdag sitter jag i ett möte som jag själv har kallat till och som därför framkallar viss prestationsångest då jag inte är särskilt förberedd och inte orkar vara den där proffsiga mötesmaskinen som jag borde vara i detta sammanhang. Mötet blir istället en studie i olika byråkrat-typer (och därmed en påminnelse om att det finns fler än en sådan). Runt bordet sitter en förvaltningschef, två enhetschefer, en rektor från en grundskola, en utomstående arkitekt och så jag själv, som i brist på ledarförmåga lyssnar på de andras prat, inflikar med små viktigheter och antecknar allt som jag inte tror att jag kommer ihåg ändå. Den ena enhetschefen pladdrar på tomgång, ger ett professionellt intryck men tillför inte mycket. Den andra enhetschefen ser glad ut och har bara en ståndpunkt, som hon för säkerhets skull upprepar fem gånger med ca fem minuters mellanrum. Rektorn verkar luttrad och förklarar att hon hoppas på mycket men förväntar sig lite. Förvaltningschefen försöker vara effektiv och strukturerad, antecknar i punktform och stryker under varje punkt, säger jaha, men vem gör vad nu då? Den utomstående arkitekten, som kommer från Gotland, slänger fram några skisser och för en liten stund verkar det som att det inte längre finns några problem i världen, ända tills den ena enhetschefen bittert konstaterar att hennes verksamheter inte inryms i skissen och den andra enhetschefen undrar varför man inte kan lägga på en våning eller två. Innan mötet är slut har vi enats kring en punkt; en tidpunkt för nästa möte. Dagen därpå meddelar den utomstående arkitekten att tiden inte funkar.

Så detta är vekligheten? Sex disparata människor runt ett sammanträdesbord som halvhjärtat försöker behålla sin redan kantstötta pondus, som kanske skulle ha varit gladare om de fått sova ut ordentligt denna morgon, som säkert har en hel del yrkesstolthet men som trots det kände sig mer tillfreds när de för en vecka sedan satt på en gräsmatta i kvällssolen och läppjade på en öl i sällskap med några goda vänner. Vi är så rationella i vårt sammanträdesrum, vi har ju lagar och regler, interna rutiner och politiska direktiv, yrkeskunnande och mångårig erfarenhet att rätta oss efter. Är vi duktigare nu än på gräsmattan i kvällssolen? Ja antagligen, eftersom vi får betalt för att vara rationella men inte för att vara lättsamma. Det man får betalt för är verklighet, eller hur?

Avslutningsvis: en vecka i farmors sommarstuga resulterar oundvikligen i ett utökat ordförråd och diverse onödigt vetande som ett resultat av åtskilliga timmars korsordslösande. I år har jag exempel lärt mig att apikal är ett annat ord för tungspets samt att Nördlingen är en stad i Bayern som omges av en ringmur. Ett annat snyggt ord, som till skillnad från de nyss nämnda har en tydlig tjänstemannakoppling, är eufemism, som är detsamma som en förskönande omskrivning (som att skriva att det finns utrymme för förbättringar när man menar att det är åt helvete med alltihop). Eufemismer är vanligt förekommande i både tjänstemännens dämpade språkbruk och politikernas inställsamma svada. Men det är en annan historia som jag säkert får anledning att återkomma till.

På väg hem i tunnelbanan, bland eftermiddagssvettiga kroppar, trötta ansikten och tomma blickar, ekar plötsligt farmors förnumstiga ord i bakhuvudet: Det är roligare att arbeta än att ha roligt. Nåväl, om det således bara är en fråga om livserfarenhet så kan man åtminstone se fram emot pensionen, då jag ska vara klok nog att kunna påstå sådana saker.