Papperspalatset

Jag har redan raljerat en hel del om tjänstemännens komplicerade inställning till medborgarna, denna ostyriga massa som tyvärr oftast förknippas med de maniska kverulanter som står i främsta ledet och som, till skillnad från de flesta andra, framhärdar i sin kamp för att sätta bestående avtryck i tjänstemännens arbetsresultat. För en planarkitekt finns det ett tillfälle som mer än något annat medför en direkt konfrontation med medborgarna, öga mot öga. Det kallas samrådmöte och går ut på att alla som anses vara berörda av ett visst projekt bjuds in för att få information och lämna synpunkter. Allmänheten är också inbjuden genom dyra annonser i dagspressen. Den som en gång kom på den här formen för medborgarinflytande hade nog också tänkt sig att mötet skulle kunna vara ett forum för konstruktiv diskussion. Men den typen av ömsesidigt gagnande är dessvärre rätt sällsynt, åtminstone av min begränsade yrkeserfarenhet att döma.

Häromdagen höll jag i ett ganska välbesökt samrådsmöte avseende ett större planprojekt, och det följde samma mönster som de flesta av mina tidigare samrådsmöten, nämligen ungefär som följer:

1. Nämndens ordförande hälsar välkomna och förklarar att nu ska vi göra er livsmiljö ännu bättre, för i vår kommun har vi ju minsann en väldig tillväxt och det är så roligt att allt är bra och allt blir bättre.
2. Den handläggande tjänstemannen (jag) stiger fram, tar på sig en trevlig men seriös min och gör sin dragning. Här gäller det att vara pedagogisk, vilket förstås är lättare sagt än gjort. Annars gäller samma princip som när man talar inför nämndens politiker; att få allting att verka väldigt enkelt och självklart.
3. Ordet blir fritt och de församlade medborgarna får göra det som de så länge har längtat efter, nämligen utgjuta sin frustration, sitt djupa missnöje, sin ackumulerade gnällighet och sin misstro inför de tjänstemän som nu har tagit en fysisk gestalt framför deras ögon.

Jag inser att jag rent officiellt borde se fram emot ett samrådsmöte - det fina tillfället att träffa de fina medborgarna vars välbefinnande är allt jag som tjänsteman har för ögonen. Men som alla kan förstå gör punkt 3 ovan att det snarare är något jag biter ihop inför och som framkallar ett lätt magknip. För som alla inser är det ganska otacksamt att agera klagomur, särskilt när besökarnas argument börjar tryta och "synpunkterna" alltmer börjar likna personangrepp. Jag kan inte förstå hur de kan tro att de ska få bättre gehör för sina synpunkter om de levererar dem varvat med helt ovidkommande anklagelser om att vi som arbetar med dessa frågor varje dag inte vet vad det handlar om. En mötesdeltagare hävdar triumferande att han faktiskt studerat akustik och därför vet mycket bättre än den miljökonsult som arbetat med bullerfrågor i femton år, varpå de övriga gästerna flinar elakt vid detta "avslöjande" att de som jobbar åt kommunen är inkompetenta! Ju längre mötet fortskrider, desto elakare och mer insinuanta blir deltagarna. Jag svarar på det som går att svara på och låtsas inte höra det som är rena dumheter, försöker konsekvent hålla mig till grundregeln när det gäller besvärliga personer: att alltid bemöta deras svada med korrekt och stillsam vänlighet. Det här handlar, enkelt uttryckt, om att ta skit, och ur denna vaska fram relevanta korn.

Det slår mig hur mycket detta är en fråga om retorik och förmågan att uttrycka sig. Många av de närvarande har konkreta invändningar grundade på ett fullt begripligt egenintresse, men att formulera dessa invändningar visar sig vara svårt. Det är sorgligt att inse att förmågan att uttrycka sig så mycket är en fråga om bildning och kulturell bakgrund. Sakta börjar man inse vad som en gång var tanken bakom ABF, nämligen att kvalitativ kommunikation grundad på kunskap är ett bättre sätt att påverka samhällsutvecklingen än att kasta ruttna tomater på beslutsfattarna. Förvisso behöver inte god retorisk förmåga innebära att den talande har något att säga, vilket vid det här mötet exemplifieras av en välklädd herre som använder sin (relativa) begåvning på detta område till att med billiga retoriska knep försöka få det att verka som att jag som planhandläggare inte tar mitt arbete på allvar.

Givetvis är det ganska påfrestande att utsätta sig för sånt här, och jag antar att det är en fråga om yrkeserfarenhet att inte låta sig bli personligt påverkad. I det här fallet höll min mentala utmattning i sig under hela kvällen efter mötet samt morgonen därpå. Sedan kom jag tillbaka till jobbet och mötte kollegorna som frågade om jag hade hämtat mig, varpå jag upptäckte att så var fallet. Åter till arbetet!

Ett par dagar senare arrangeras en s.k. personalsocial aktivitet för förvaltningens medarbetare. Vi sitter i en park vid en sjö i kvällssolen och kalasar på cateringbuffé ackompanjerat med vin och öl (aldrig starksprit på kommunala personalaktiviteter!). Stämningen är avslappnad och trivsam. Jag inser plötsligt att det är såhär ett samrådsmöte ska arrangeras! Man inbjuder till samrådsmingel (låter så mycket fräschare än samrådsmöte), sätter upp ett partytält i en park, dukar fram smaskig mat och vin och sedan är alla som vill ventilera sina synpunkter välkomna att göra det under trivsamma former. Jag kan stå där med avslappnad kroppshållning, svara på frågor och säga "javisst, jag förstår verkligen vad du menar och vi ska titta på hur vi kan lösa det här, vill du ha påfyllning i ditt vinglas?"