Hjältarna
Det finns en grupp tjänstemän som jag alltsedan jag började som kommunbyråkrat har hyst en särskild beundran för. Jag talar nu om den kommunala förvaltningens grovjobbare, ty även bland skrivbordsarbetare kan man (tyvärr) skönja en uppdelning mellan högre och lägre, kvalificerade och okvalificerade, markpersonal och piloter eller vad man nu vill kalla det. Detta är en hyllning till markpersonalen.
Som vi för länge sedan konstaterat så hanteras det på ett kommunkontor väldiga mängder papper, därav ordbildningar som pappersarbete, pappersvändare och papperskvarn. De kommunala kopiatorerna och skrivarna hör sannolikt till de mest intensivt nyttjade. Varje dag spottar de ur sig kilovis med skrivelser, yttranden, brev, formulär, blanketter, ritningar, listor med mera. Papper sätts i pärmar, tas ut ur pärmar, läggs i mer eller mindre prydliga buntar, justeras, revideras, kopieras, kuverteras, distribueras, registreras, signeras, arkiveras. Många, i synnerhet politiker av det mer populistiska slaget, lever i villfarelsen att detta pappersarbete, eller åtminstone merparten av det, är mer eller mindre onödigt, onyttigt och ineffektivt. Inget kunde dock vara mer fel! För hela poängen med en byråkratisk struktur är att allt sker på ett ordnat sätt, enligt vissa regler och lagar. Papper får inte "försvinna"! Det är här assistenterna kommer in i bilden. Ibland heter de inte bara assistenter utan även registratorer eller nämndsekreterare. Det finns lite olika titlar och varianter, men de har det gemensamt att de inte handlägger ärenden utan bara administrerar förvaltningens arbete på olika sätt. Fast min punchline här är att det inte är så bara, för i själva verket utgör dessa administratörer en stomme förutan vilken hela kommunen skulle rasa samman som ett korthus.
Assistenterna har inte bara koll, de har stenkoll. Det är dessa människor som utgör grunden i vår omhuldade offentlighetsprincip genom att se till att alla papper hamnar på rätt ställe med rätt beteckning. En snabb inblick i deras verksamhet räcker för att inse att detta inte är vilket struntjobb som helst utan snarare ett jobb som kräver stor disciplin och stort ansvarskännande. Därtill är assistenterna väldigt hjälpsamma - de har en slags kärv men vänlig serviceinstinkt, ungefär så som man föreställer sig äldre tiders butiksbiträden. Man kan fråga efter ett gammalt ärende som har legat vilande i åratal och assistenten plockar fram papperen innan man hinner blinka. Det spelar ingen roll om de datoriserade ärendehanteringssystemen och databaserna för tillfället är otillgängliga, assistenten bläddrar snabbt i sina pärmar eller dyker in i arkivet och plockar fram det man letar efter.
Assistenterna hör ofta till de äldre medarbetarna i kommunhuset, de är ofta kvinnor och de hör till de tjänstemän som har den sämsta löneutvecklingen. (Någon som är överraskad? Här är sambandet: Offentlig sektor + kvinna + ingen ambition att bli chef + ingen flashig titel + håller låg profil på arbetsplatsen = taskig lön oavsett grad av ansvar och erfarenhet). Jag undrar om det rör sig om en yrkesgrupp som är på väg att försvinna, för vilken 20-åring vill idag beskriva sin framtidsdröm som assistent på stadsbyggnadsförvaltningen? Eller sekreterare, är det någon som vill bli sekreterare, eller är det i allmänhetens ögon något som bara fanns på 50-talet i form av en prydlig ung (ogift) kvinna som satt i rummet före direktörens rum och skrev skrivmaskin? Den där kombinationen av ansvarskänsla och anspråkslöshet är väl inte direkt vad som lyfts fram som ideal för dagens karriärister. Att vara karriärist är sannolikt inte förenligt med att ta anställning som assistent på en kommun, och framför allt inte med att stanna kvar på samma jobb så många år att man till slut uppnår den erfarenhet som kännetecknar de assistenthjältar vi har idag. De assistenter som jag har haft glädjen att dela arbetsplats med har ofta jobbat på samma kommun och med ungefär samma arbetsuppgifter större delen av sitt yrkesverksamma liv. Mina tankar går till den värmländska glesbygdskommun jag tidigare arbetade i, där assistenterna tillika nämndsekreterarna Ingrid och Siv såg till att hålla samhällsbyggnadsförvaltningen på fötter. Den dag de går i pension är jag glad över att inte vara chef på den förvaltningen, för hur de ska kunna ersättas är för mig ett mysterium.
Således; för dig som går och våndas över ditt framtida yrkesval, som vill ha ett meningsfullt arbete, som vill kunna känna stolthet över att bära demokratins grundvalar på sina axlar men som inte har som högsta dröm att ha ett representativt tjänsterum, fet tjänstebil och fet bonus, för dig kan jag varmt rekommendera ett kommunalt assistentjobb. Du kommer inte att få någon framskjuten eller upphöjd position, du kommer aldrig att få gå med i Rotary och du kommer aldrig att få ta emot de stora massornas hyllningar, men du kommer att åtnjuta dina arbetskamraters respekt och en dag kommer du att kunna gå i pension med gott samvete. Och Rotary verkar ju helt outhärdligt ändå.
Och så en avrundning: Någon kanske vill komma med en försynt fråga här: Alla de tonvis med papper som forslas ut från kommunhuset i gröna returpapperskärl, var de pappren verkligen nödvändiga? Varför undgick de administrationens hjältars omsorg? Svaret på frågan hittas möjligen någonstans mellan kopieringsmaskinen, skrivaren och den stressade tjänstemannens hjärna. I detta spänningsfält kan nämligen de mest besynnerliga reaktioner uppstå, och de flesta av dessa reaktioner resulterar i ett antal papper som egentligen inte var så betydelsefulla som tjänstemannen först trodde.
Glesbygd. I förgrunden en fotbollsplan, i bakgrunden en vårdcentral.