Steg för steg mot vansinnet

 

Tisdagen den 28 april brakade det loss. Efter en imponerande startkampanj med snitsigt utformade massmail startade Korpens stegtävling, ett ytterst välmenande projekt som syftar till att befrämja hälsa, sunda levnadsvanor, sammanhållning på arbetsplatsen, laganda och trivsel. Kan man tänka sig ett finare initiativ? Man utrustar en hel yrkesgrupp med stegmätare, denna fantastiska lilla manick som från sin plats i bältet oförsonligt och genomärligt registrerar exakt hur många steg du tar, och så låter man deltagarna registrera sina uppnådda steg på en hemsida varje dag. På hemsidan kan man så studera sitt eget och sina kollegors resultat, dag för dag, vecka för vecka under den dryga månad som tävlingen pågår. Alla blir motiverade, genom att den i våra dagar så heliga tävlingsinstinkten får fritt spelrum arbetskamraterna emellan. Alla går lite extra, alla blir friska och sunda och glada och den som går allra längst belönas med ett pris. Inte kan jag väl klaga på detta?

 

Jo. För jag kan inte låta bli. Det skaver någonstans i min byråkratsjäl. För det första ska det nämnas att vi på min avdelning blev mer eller mindra tvångsanslutna till tävlingen (det ska föreligga synnerliga skäl för att man ska få stå utanför), som alltså pågår dygnet runt, sju dagar i veckan. Den lilla manicken skall bäras under dygnets alla timmar. Och visst blir det en snackis, det är ju lite av poängen med det hela. Men det är där någonstans det börjar bli lite obehagligt. Plötsligt finns det bara ett samtalsämne vid fikaraster och runt lunchbordet. Hur många steg gick du igår? blir den allt annat överskuggande frågan och, tycks det, även den officiella måttstocken för allt och alla. Hur sund är du? Hur mycket bidrar du till en bättre värld och förvaltningens framgång? För en som jag, som är så långt ifrån en tävlingsmänniska man kan komma, är det förvisso inget problem att helt enkelt strunta i hysterin och vägra gå fler steg än vad jag normalt gör. Men jag känner en uppriktig oro för de som verkligen är tävlingsmänniskor, eller de som inte är tävlingsmänniskor men som ändå känner att de borde ta detta på allvar. De blir förstås helt nojiga, de börjar på fullt allvar prata om att gå ett extra varv runt korridoren för att samla på sig några fler steg. De som redan har komplex för övervikt (faktisk eller inbillad) blir uppenbart stressade och börjar (själv-)ironisera över detta för att rädda sin heder, eller så sätter de igång ett fullkomligt hysteriskt gående som rimligen måste göra dem fullständigt avskurna från allt socialt liv på sin fritid. Sannolikt blir det en av dessa stackare som vinner tävlingen. I broschyren som medföljde startpaketet kan man också få hysteriska tips för att öka sin steg-kvot, såsom att parkera bilen längst bort på parkeringsplatsen och att placera någon bokhylla "med viktiga pärmar" en bit bort från skrivbordet i tjänsterummet! Det ska tilläggas att det sistnämnda knepet bara fungerar om bokhyllan ställs minst sex steg från skrivbordet, eftersom den lilla högteknologiska stegräknaren bara registrerar steg om man går minst sex stycken i följd.

 

Jag är lojal hittills, jag gör som jag blivit tillsagd. Varje kväll läser jag av min mätare, noterar siffran på mitt tävlingskort och kommande morgon använder jag några minuter av min arbetstid till att logga in på tävlingssidan och registrera mina steg, så att alla mina kollegor kan se exakt hur lyckad jag är och hur mycket (eller snarare hur lite) jag bidrar avdelningens framgång. Ja, jag är lojal hittills, men det skaver. Om det bara handlade om att på arbetsgivarens order vara tvungen att bära en tämligen missprydande accessoar på sin fritid hade jag väl kunnat svälja det, om det nu ansågs främja allas vårt väl och ve. Men det är det där förbannade tävlandet som irriterar mig. Att alla antas älska att tävla. Jag har alltid tyckt att en stor fördel med att jobba som kommuntjänsteman är att den kommunala sfären är relativt befriad från det där tävlingstänkandet. (För vem skulle vi tävla emot? Snubbarna på PR-avdelningen skulle väl hävda att vi ska tävla mot andra kommuner men det är ju bara dumheter. Varför skulle jag vilja att det gick dåligt för grannkommunen?) I kommunhuset tar kanske saker och ting lite tid, men det blir åtminstone ordentligt gjort. Och framför allt, det som blir gjort blir gjort av en vettig anledning, inte bara för att vi ska tävla och vara bättre än någon annan. Stegräknartramset kolliderar med min mentalitet som pappersarbetare. För detta anses tydligen på något vis höja arbetsmoralen (teamkänslan), vilket jag omöjligt kan förstå eftersom den enda konkreta följden är att folk blir nojiga och tar extralånga luncher för att hinna gå en extra lång lunchpromenad. Visst är det bra med laganda på jobbet, men jobbet består väl så vitt jag vet inte i att gå så långt som möjligt? Förnuft, vart tog du vägen?!

 

För övrigt, som en liten parantes i detta, vet ju hälsofascismen som bekant inga gränser. Idag kan man läsa i DN att de fruktkorgar som placeras ut på många svenska arbetsplatser är att betrakta som sjukdomsalstrande eftersom frukt minsann inte alls är så nyttigt. Nejdå, man blir faktiskt fet av frukt. Jodå, så lyder de senaste rönen, och imorgon kommer det nya. Akta er, gott folk, ni ska inte tro att ni är hälsosamma för imorgon kanske ni inte är det längre.

  

Antagligen fortsätter jag att vara lojal, för det skulle med stor sannolikhet vara förödande för min status på arbetsplatsen att försöka starta någon motrörelse eller på annat sätt opponera mig mot vansinnet. Tävlingen pågår fram till den 6 juni, så det är bara att bita ihop. I skrivande stund har jag gått 10 913 steg denna dag. Ska jag jubla? Hursomhelst visar det sig säkert att alla andra gått längre, så hopplöst friska och sunda som de är.
 

Detta djur sprang genom ett övergivet parkeringshus vid Telefonplan idag. Tänk om jag kunde fästa min stegräknare vid honom! Han skuttar nog bortemot hundratusen steg på en dag. Och tänk om man kunde fästa stegräknare vid hela hans kompisgäng, vilken fantastisk teamkänsla de skulle kunna utveckla!
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0