Papperspalatset

Det är måhända inte helt ovanligt att människor som tillbringar sina dagar på en kontorsarbetsplats, med eget rum och egen dator, allt som oftast har en icke arbetsrelaterad hemsida uppslagen i webbläsaren "vid sidan om" för att när arbetet blir för långrandigt kunna ägna sig åt några minuters förströelse, såsom att ögna igenom kvällspressens senaste skrikrubriker, eller läsa någon halvhjärtad men lättsam blogg (här måste jag förstås inflika att ett måttligt läsande av Papperspalatset rimligtvis måste anses vara arbetsrelaterad verksamhet för en kommuntjänsteman som tar jobbet på allvar). En och annan kanske ägnar ett par minuter åt att skriva ett helt privat mail till en familjemedlem eller vän. Någon kanske passar på att boka en biobiljett. Eller ringa till banken. Eller kolla några spännande resmål. Eller, ja.. det finns gott om förströelse i den här världen, och en förfärande stor del av den är tillgänglig via det globala datornätverket. Såsom hörande till den generation som aldrig upplevt en arbetsmiljö utan datorer och internetuppkoppling undrar man stilla hur i hela friden dålig arbetsmoral kom till uttryck innan dessa faciliteter fanns i var tjänstemans rum. Om någon som läser detta råkar vara tillräckligt vuxen för att ha upplevt ett kommunkontor från insidan innan datorernas intåg får denna någon gärna berätta. För inte kan det väl vara så att det helt enkelt var bättre pli på tjänstemännen förr i värden? Att disciplinen och arbetsmoralen helt enkelt var högre? Att min romantiska bild av den klassiska manschettarbetaren stämmer i den bemärkelsen att han/hon hade disciplinen som livsstil, redan innan begreppet livsstil kommit i allmänt bruk?

Visst finns tecken på stagnation. Mina tankar går till den där trevlige mannen som inte längre försöker dölja sitt förströelse-surfande på arbetstid genom att, som många andra gör, klicka bort aftonblaskans hemsida när någon kollega kommer in i rummet. Nä, han sitter kvar i sin bakåtlutade position, vänder sig helt lugnt mot besökaren med en min som indikerar att allting är i sin ordning. Jag minns också en som alltid hade en vältummad fantasyroman bredvid datorn, att läsa i när arbetet inte kändes så viktigt. De flesta kan också ge exempel på kollegor vars fikaraster tenderar att dra ut på tiden in absurdum. Kort sagt; lättjan och förslappningen finns där, men huruvida den är överrepresenterad inom offentlig förvaltning i jämförelse med andra likvärdiga arbetsplatser överlämnas till läsaren att spekulera i.  

Eftersom man enligt den s.k. kristna etiken bara får kasta sten på folk om man anser sig vara fri från synd så tänker jag inte göra detta till någon regelrätt anklagelseakt. Jag vill istället uttrycka min fascination för dessa våldsamt motsägelsefulla bilder av tjänstemannen. Å ena sidan den klassiska pliktmedvetna vars disciplin har något närmast militäriskt över sig. Å andra sidan den trötta och oengagerade tråkbyråkraten som uttråkad sjunker allt djupare ned i sin nedsuttna stol och allt långsammare vänder sina papper och ständigt kommer på icke arbetsrelaterade saker att göra i stället för att arbeta. Så vad är då den sanna bilden? Den läsare som nu väntar på det slutgiltiga klargörandet väntar förgäves. Men en annan aspekt i detta som är om möjligt ännu intressantare är det där med pliktkänslan. Numera är det, gissningsvis, ganska få tjänstemän som ser det som ett kall att jobba åt en kommun, eller åt staten eller vad det nu kan vara. Att jag själv envisas med att påstå att jag är stolt över att vara kommuntjänsteman ändrar knappast det faktum att det där med pliktmedvetenhet inte direkt är det trendigaste ordet i den nutida karriäristens vokabulär. Sedan Gustav VI Adolf är det väl bara de mest renodlade idealisterna som hänvisar till Plikten i sitt dagliga arbete (ja, för honom var det ju ändå på sätt och vis berättigat att tala om plikt eftersom han själv p.g.a. våra lite lustiga lagar aldrig fick välja vad han skulle bli när han blev stor). Tjänstemannen som släpar sig till jobbet trots feber och förkylning gör det snarare för att den där karensdagen är så förbannat dyr än för att han drivs av en obetvinglig vilja att tjäna samhället till sista blodsdroppen.

Kanske lite gammaldags flit, nit och dygd är vad som krävs för att trimma den offentliga förvaltningen och återupprätta dess forna status (om den nu någonsin har haft någon högre status - det kan ju vara något jag bara har fantiserat ihop). Kanske. Eller så handlar det bara om pedagogik, och då menar jag inte ett par dagar på en kursgård där en karismatisk karriärkonsult berättar att man ska betrakta glaset som halvfullt och inte halvtomt. Eller så handlar det bara om att kontorister i allmänhet är lite rastlösa och behöver mer stimulans. Eller så handlar det bara om utbud - den oemotståndliga vetskapen om att hela världen finns på internet och att (för vissa) en oanad värld av förströelse (eller beroende) kan rymmas i en simpel datorstödd patiens. 
 

En kväll söder om Söder