Papperspalatset

Det sägs ibland att tjänstemännens vardag skulle vara förutsägbar, trist och enahanda. Att den inte skulle bjuda på några överraskningar utan snarare kännetecknas av enformighet och tristess. Sådana vanföreställningar är det ju Papperspalatsets självpåtagna plikt att slå hål på, och därför ska detta inlägg ägnas åt några iakttagelser från den senaste tiden som pekar i en annan riktning.

Häromdagen var jag och några kollegor ute och inventerade sumpskog. Sumpskog är ungefär vad det låter som - en skog där marken är väldigt blöt och sumpig. Ur ett biologiskt perspektiv är i princip alla miljöer som är blöta och sumpiga lite extra värdefulla, eftersom en hel massa små växter, fåglar och småkryp trivs bra där. Sumpskogen som vi inventerade låg vid en sjö och är en del av ett större område som ska bli en ny stadsdel. Det är således tänkt att en del av sumpet ska tas bort till fördel för trivsamma bostadskvarter med "sjöglimt" som det så vackert heter i mäklarannonserna. Vi var två planarkitekter, två landskapsarkitekter, två exploateringsingenjörer, en VA-ingenjör och en lantmätare som var ute och traskade i denna värdefulla men ganska otillgängliga miljö, som dock var ovanligt tillgänglig denna dag eftersom marken ännu var frusen. Solen sken och stillheten stördes endast av motorvägens brus en bit därifrån. Jag nåddes av den där smått surrealistiska känslan att mitt jobb bara är något som händer i en fantasivärld och att det där trevliga bostadsområdet nog aldrig kommer att bli något mer än en fin pappersprodukt, som om den vid närmare granskning skulle visa sig bristfällig kan skyllas på konsulten som gör planhandlingarna enligt våra instruktioner.

Under tiden som vi traskade runt bland alar och mosstuvor och trivdes med detta började den ena av landskapsarkitekterna till allas förvåning uttrycka sig alltmer skeptiskt till naturtypen som sådan och till den ursprungliga tanken att spara en större del av sumpet. Detta vore väl ingen konstig reaktion från en ingenjör, mäklare eller truckförare, med tanke på att naturtypen i fråga inte besitter några större upplevelsevärden och därtill är tämligen svår att ta sig igenom till fots. Men nu var det alltså en landskapsarkitekt med uppgift att värna om naturvärden som började prata i termer om att "det här är väl inget att spara!". Blekt solljus silades ner genom trädkronorna. "Då kommer ju ingen vilja bo här!". En ensam man med toppluva dök upp bland stammarna, spände på sig ett par skidor och stack iväg över isen som fortfarande täckte sjön. "Nä, det här tar vi bort tycker jag". Hade landskapsarkitekten haft en motorsåg i handen hade hon nog satt igång direkt. Det är roligt när tjänstemän säger saker som man inte väntar sig att få höra hos en person i den yrkesrollen. Som när en IT-tekniker uttalar sig om estetik till exempel.

Det är dock inte i första hand landskapsarkitektens osentimentala hållning som i denna text ska exemplifiera tjänstemannaskapets kontrastrikedom. Tillbaka från sumpskogen ser jag på intranätet att det har utkommit en ny handbok i "personlig säkerhet". I min naivitet tror jag först att det rör sig om en liten broschyr som handlar om halkskydd i badrummet, att vara försiktig i trafiken samt hur man installerar timer på spisen, men ack så fel jag har. Det visar sig nämligen vara en skrift utgiven av Säkerhetspolisen, riktad till personer som arbetar i den offentliga sektorn eller i näringslivet samt folkvalda politiker - personer som är, eller kan uppfattas som, offentliga. Redan i inledningen höjer man på ögonbrynen en smula:

"Att du är, eller uppfattas vara, en offentlig person med ansvar eller inflytande i en viss fråga kan få överraskande och oönskade konsekvenser. Varje dag blir ett stort antal personer i den offentliga sektorn eller i näringslivet föremål för hot och trakasserier, och de kan i värsta fall utsättas för våld."

Vad nu då? Skulle detta handla om mig? Varför skulle någon vara så illvillig och vilja hoppa på en välmenande tjänsteman som jag? Säpo har lättbegripliga svar:

"En viktig faktor är att du i din yrkesutövning kan komma att vidta en åtgärd, fatta ett beslut eller ta ställning i en fråga som någon eller några uppfattar på ett negativt sätt."

Visst ja, tänk att man ska vara så godtrogen att man behöver bli påmind om sådana självklarheter. Det är braskande läsning må jag säga (den som är nyfiken kan själv läsa hela härligheten här). Det handlar om hur man hanterar och undviker verbala hot, skriftliga hot, direkta våldsangrepp, brevbomber, bilbomber, uppretade folksamlingar med mera. Man uppmanas lära sina barn att inte öppna dörren för främlingar, man får veta att man inte bör inleda en konversation med en s.k. stalker och man får en uppsjö praktiska tips som att undvika att regelbundet handla i samma butik, inte parkera ovanpå en gatubrunn med mera, med mera.

Det är förstås inget att göra sig lustig över, även om denna dramatiska varningsskrift kan kännas väldigt främmande i en vanlig simpel tjänstemans ögon. Men det är dessvärre sant att nog så många personer i offentlig tjänst faktiskt råkar ut för den här typen av otrevligheter. Oftast är det förstås på en ganska oskyldig nivå som jag tror grundar sig i det faktum att rena personangrepp upplevs som mer kraftfulla än verserad kritik av ett beslut eller en handling. (Det är förstås en helt felaktig föreställning, men som vi alla vet så kommer förnuftet ofta långt efter känslan när det gäller våra relationer till makthavare.) Det kan handla om elaka antydanden, insinuationer och lättare förolämpningar vid telefonsamtal och annan korrespondens, eller att arga personer söker upp en viss tjänsteman för skälla ut honom eller henne. Oftast är det lätt att gjuta olja på vågorna genom att bara vara vansinnigt trevlig mot personen ifråga, detta universalknep för att bemöta obehagliga personer. Tyvärr finns det ändå gott om exempel på tjänstemän som fått ta emot grövre hot och påhopp - något som kan verka fullkomligt bisarrt med tanke på att det ofta rör sig om småsaker, i mitt ämnesområde exempelvis att ett hus ska byggas bredvid ett annat hus. Den enklaste tolkningen av ett sådant beteende är att människor bryr sig väldigt mycket om sin närmaste livsmiljö (vilket väl förvisso är positivt) och att varje förändring i denna livsmiljö upplevs som ett angrepp, ett ifrågasättande och ett intrång på den privata sfären. Jag skulle gärna vilja säga att en god medborgardialog är det bästa receptet mot enskildas överreaktioner i planprocessen, men tyvärr händer det nog så ofta att jag tvivlar på detta, eftersom det är just inom ramarna för denna medborgardialog som de flesta aggressioner och hotelser kommer fram. Vi i planerarsvängen vet exempelvis alltför väl att de flesta besökare på ett samrådsmöte har kommit dit i det enda syftet att tala om för oss hur jävla dåligt allting är och vilka idioter alla tjänstemän och politiker är, och att dessa besökare inte är det minsta intresserade av att ta till sig resonemangen kring den planerade bebyggelsen. Tyvärr.

 (I detta sammanhang kan jag inte låta bli att nämna att det faktiskt finns hårresande exempel på hur förtroendevalda politiker angriper medlemmar i en ideell förening. En förtroendevald sverigedemokrat i Landskrona skickade för en tid sedan ett tragikomiskt hotbrev till den hedervärda Republikanska föreningen, där han påpekade att vi var ett hot mot demokratin (!) och därför borde avskaffa oss själva för att bespara oss och våra familjer förnedring och lidande. Om detta kan man läsa här.)

Kontraster var ordet. Man känner sig tämligen ohotad när man traskar omkring i en vårfin sumpskog. Och när folk ringer och smågnäller tycker jag att det är ganska stimulerande att försöka vända gnället till förståelse, eller åtminstone något åt det hållet. Och man bör inte glömma att titta under bilen innan avfärd eftersom det kan sitta en bomb monterad där. Eller så sitter det skenhelig sverigedemokrat i baksätet som poppar upp under färd och talar om att man är ett hot mot demokratin. Bevare oss. 
 

Inga rövare finns i sumpskogen. Det är för slafsigt.