Ryssland - upp till bevis

 

I en intervju med en s.k. mediekändis som jag läste för länge sedan försökte denna förklara sitt förhållande till kommunismen och trasslade därvid in sig i ett resonemang som gick ut på att problemet är att allt som är kommunistiskt ju är ju snyggt och liksom rustikt. Mediekändisen tog som exempel att om hon besökte ett sjukhus så ville hon inte komma till någon mysig liten privatmottagning med ljusa träslag i inredningen och en snällt leende och piffig receptionist bakom en designad disk med en vas med snittblommor. Nej, hon ville mötas av det där pålitligt öst-brutala med kala vit-grå väggar och lysrörsljus och bli undersökt av hårdhänta osminkade tanter med bister uppsyn. Jag tycker mig i denna något beska drömbild se en koppling till den öststatsbyråkratisymbolik som jag varit inne på i tidigare inlägg. Enligt denna har ryska tjänstemän inte bara en förkärlek för pappersexercis och stämplar - de rör sig också i en tämligen grådaskig miljö och är allmänt notoriska i sin yrkesutövning.

 

Efter en vecka i St Petersburg känner jag mig nu manad att revidera bilden av den ryska tjänstemannakulturen. Nu har jag förvisso inte sprungit runt på kommunala förvaltningar och gjort djuplodande studier i ämnet, så "undersökningsresultatet" grundas helt på rent sporadiska iakttagelser av de utåtriktade verksamheter som vissa tjänstemän pysslar med. Det ska också påminnas om att det nu är ganska länge sedan som Ryssland var (eller åtminstone kallades) kommunistiskt, och att landet idag snarare präglas av den fria marknadsliberalismens mer bisarra sidor, så frågan gäller väl egentligen i hur stor grad den "klassiska" öststatsbyråkratin dröjer sig kvar. Vi tar det punktvis.

 
  1. När det gäller den resetekniska pappersexercisen visar det sig att det omständliga förfarandet vid visumansökan var en bra måttstock på hur sådana här saker går till i Ryssland. Bara en sådan enkel sak som flygplatsens passkontroll är värd att nämna - för där sitter en rad små bistra tanter (ryska män har tydligen aldrig den här typen av jobb) i torftigt inredda (eller snarare oinredda) små bås och stämplar pass och papper med en frenesi som saknar motstycke. Förutom passet så stämplar de också den lilla immigrationsblankett som man har fått fylla i (i två exemplar) på planet med samma uppgifter som man tidigare har lämnat i sin visumansökan och i sin ansökan om underlag för visumansökan... Vid återresan erhölls från hotellet en ny maskinellt ifylld blankett med underskrift och stämpel som vi fick veta att vi skulle behöva på flyget, men som ingen av de bistra tanterna bakom diskarna ville titta på.
  2. Det är (om än inte i lika hög grad som förr) väldigt gott om folk i de för allmänheten synliga delarna av den offentliga sektorn (om den nu är så offentlig längre - måhända är den i ganska hög grad såld till någon oligark som också äger ett oljebolag och ett brittiskt fotbollslag). Det rör väl sig egentligen inte om tjänstemän i den snävare definitionen, utan snarare om den offentliga förvaltningens grovarbete, men som företrädare för en slags officiell offentlig makt så är de under alla omständigheter talrika. Överallt olika typer av poliser, militärer och väktare vars grad av viktighet antagligen kan avläsas på deras olika uniformer. Bland de mer fascinerande yrkesrollerna kan nämnas de små rulltrappevakter som sitter i ett litet bås längst ner vid de kilometerlånga rulltrapporna som förbinder tunnelbanestationerna med markytan. Jag kunde inte komma på någon annan uppgift för denna vakt än att trycka på nödstoppknappen om någon skulle stå på näsan i rulltrappan. I de stora parkerna kunde man också beskåda horder av parkarbetare fullt sysselsatta med sisyfosarbetet att kratta löv från hundratals storvuxna träd. Det finns dock tecken på att den offentliga bemanningen skärs ner. Bland annat har de konduktörer som förr fanns på bussarna försvunnit, vilket tycks ha lett till stor förvirring eftersom det inte finns någon rutin för hur man betalar sin bussresa och folk inte är vana vid att köpa biljett av samma person som kör bussen. De flesta löser problemet genom att betala till föraren vid avstigandet eftersom påstigandet normalt sker genom de bakre dörrarna.
  3. Men det mest kännbara visade sig vara varken stämpelfetischism eller överbemanning, utan snarare det direkta och personliga engagemang som kan komma från enkla tjänstemän (och för övrigt många andra människor också) som trots språkförbistringen insisterar på att få ge besökaren ett vänligt och ödmjukt bemötande. Särskilt minns jag tanterna (ständigt dessa små tanter) på det lilla teatermuséet som, trots att vi uppenbarligen inte pratade ryska, med ett vänligt leende gav oss (de enda besökarna) en personlig guidning, detta efter att skyndsamt ha gått runt i muséet och tänt alla lampor som hållits släckta i väntan på besökare. Att vi inte förstod så mycket kompenserades av att tanterna lade ut texten lite extra för att vi verkligen skulle förstå.  Detta var långt från de idogt stämplande tulltjänstemännen på flygplatsen. En vild teori är att skillnaden ligger i maktredskapen. En tjänsteman med uniform och stämpel utövar en slags makt. En tjänsteman utan uniform och stämpel får satsa på att upprätthålla en mänsklig värdighet istället.
 

En uppfattning jag har fått är att ryska tjänstemän bör bemötas direkt, öga mot öga, eftersom det är då den rent mänskliga dimensionen kommer in i bilden. Att komma i kontakt med ryska ambassaden här hemma via telefon visade sig fullkomligt omöjligt (ingen svarade) och på mina e-postfrågor fick jag ytterst knapphändiga svar, men när man väl stod vid någon av luckorna och talade direkt till någon av damerna med de konstiga frisyrerna, ja då var det ju inga problem med någonting. Lämna fram papprena bara, så stämplar vi!

 

I en metropol som präglas av lika delar storslagen prakt och svårt förfall (sällsamt vackert även det, ironiskt nog) och där kulturen fortfarande har ett egenvärde är det lätt för undertecknad att känna sig hemma. St Petersburg erbjuder framför allt tre saker för en nyfiken svensk besökare, nämligen 1) klassisk kultur i alla upptänkliga former, 2) en orgie i stadsbyggnadskonst samt 3) minnen från en kultur där allt på något sätt var offentligt. Det sistnämnda dröjer sig kvar som en osynlig dimma över gator, torg och praktfulla men ofta vittrande husfasader. Jag får med andra ord avsluta denna text med att uppmana alla eventuella läsare att åka dit. 
 

Vad är det där stora huset, en kyrka eller en regeringsbyggnad? Nej, det är en metrostation!
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0