Papperspalatset

Det strider egentligen lite emot min egen sinnebild av en plikttrogen kommuntjänsteman att han skulle hoppa från det ena jobbet till det andra som en annan simpel karriärist. Jag ser framför mig en grå herre i en lätt bedagad kavaj som ser sitt arbetsrum som en fast och tidlös punkt i tillvaron där pliktkänslan håller honom kvar fram till pensionen. Tills pensionen skiljer oss åt är det underförstådda mantrat i denna grådaskiga schablonbild. Förmodligen kan orsakerna spåras långt tillbaka till den svenska offentlighetens barndom, djupt ner i folksjälen och det kollektiva samhällsmedvetandet, om man nu kan tala om ett sådant i våra dagar. Måhända är det andra tider nu, måhända är vi nutidsmänniskor så upptagna av vår s.k. karriär och så uppslukade av vårt rastlösa sinnelag att det helt enkelt förefaller osunt att stanna kvar på en arbetsplats mer än fem år. Betyder det att de riktiga fullblodsbyråkraterna är ett utdöende släkte? Ja kanske, om man ska vara både svartsynt och ha en konservativ syn på vad en riktig byråkrat är. Men låt oss inte nedslås av detta - låt oss istället konstatera att även en kommuntjänsteman kan leva upp en aning av den lilla minirevolt det innebär att säga upp sig från sin tjänst.

När jag själv praktiserade uppsägning för tre månader sedan var det med en skräckblandad förtjusning, där skräcken kom sig av att själva uppsägningen är en liten manifestation av illojalitet. Förtjusningen övervägde dock. Förvaltningschefen, som nåddes av beskedet via underchefen, kommenterade genom orden "jag hörde att du hade fått ett nytt jobb, jag får gratulera" med sin vanliga iskalla stämma. Jag tänkte att det var mycket diplomatiskt och förnuftigt gjort, att bara kommentera nystarten och inte avslutet.

Officiellt är det ju nämligen så att det internt bara finns en tänkbar anledning till att man säger upp sig från sitt jobb, nämligen att man har blivit erbjuden ett annat. Det är således också min officiella avgångsorsak, trots att det (som de flesta givetvis inser men inte säger) finns mer logiska orsaker kopplade till den arbetsplats jag lämnar. Men det är viktigt att förvaltningen ser samlad och prydlig ut på ytan åtminstone, och hur skulle det egentligen se ut om jag vid min avtackning började orera om de egentliga orsakerna? Nog för att det hade blivit en minnesvärd scen (som i en typisk svensk halvtaskig film), men man ska inte röra upp saker i onödan. Åtminstone inte vid ett sådant tillfälle.

Avtackningar kan vara ganska ansträngande tillställningar. På den arbetsplats jag snart lämnar följer de ett ganska strikt mönster som inkluderar tårta, blommor och överlämnande av en present som kollegorna har skramlat ihop till. Chefen säger några högst formella ord om att avfällingen har varit uppskattad, avfällingen säger tack tack tack och sedan kan man äta upp det som är kvar av tårtan, som oftast är ganska dyr och god. I bästa fall blir det sådär lite lagom trevligt, i värsta fall blir det förbaskat stelt och ansträngt. Återigen går mina tankar till min forna arbetsgivare, den lilla värmländska glesbygdskommunen. Där kunde en avtackning gå riktigt livat till, eftersom den i normalfallet innefattade såväl någon aktivitet i stil med bowling och ganska mycket mat och alkohol på någon krog som var finare än en kvarterspizzeria. Detta krävde ganska mycket planering eftersom dessa för en stadsbo ganska självklara nöjesfaciliteter inte fanns i den lilla glesbygdskommunen. När jag själv skulle avtackas åkte vi först till Sunne där det fanns en hygglig bowlinghall. Efter att ha intagit bäverhôjt (fråga en värmlänning vad det är om du inte vet) på en parkeringsplats gick färden mot Arvika - en bilresa som jag sent ska glömma under vilken vi spisade värmländsk raggarrock och Southern Comfort (trots allt något godare än bäverhôjt). I Arvika fortsatte kalaset på krogen och dansgolvet. Jag minns inte riktigt vem som körde hem mig till byhålan efteråt, men någon var det ju.

Sista arbetsveckan kan med fördel ägnas åt rensning av pärmar, mappar och lådor. Tjänstemannen häpnar härvid över sin egen produktivitet. Så mycket papper! Så mycket skisser, utkast, utredningar, skrivelser, minnesanteckningar, korrespondens, kartor till förbannelse. Kommer någon att sakna detta om jag slänger alltihop? Jag försöker att inte besvara frågan utan konstaterar torrt att nästan allt som petas ner på ett papper i ett kommunhus faktiskt har någon slags betydelse i det ögonblick som det skrivs. Det är alltid en tröst.