Papperspalatset

Reklam har väl egentligen aldrig varit något som fört samhället framåt i någon vidare mening, även om det säkert finns många i branschen som skulle hävda det. Min mening är väl snarare att i stort sett all reklam är mer eller mindre förnedrande, av den enkla anledningen att den bygger på antagandet att mottagaren är så dum i huvudet att han eller hon tror att annonsörens budskap är sant. Men man är ju van, vi lever ju i den rika delen av världen o.s.v. Dock har jag fortfarande svårt att svälja kommunreklam, alltså denna vämjeligt inställsamma smörja som kommuner får för sig att satsa stora pengar på i hopp om att locka till sig några nya invånare. Må vara att ämnet redan tidigare varit uppe för behandling på denna blogg, men häromdagen fick jag ett så skrattretande skolexempel på fenomenet att jag måste ta tillfället i akt att hålla upp det till allmänt åtlöje. Ta därför en noggrann titt på bilden nedan:

Bilden är hämtad från en broschyr som talar om att den kommun för vilken jag arbetar är en ovanligt bra kommun. Vad är det då vi ser här? En lycklig och lyckad Familj, två framgångsrika vuxna människor med två bedårande flickebarn, samlande vid köksbordet för att titta på något som framträder på skärmen på pappas laptop. Köket är ljust och luftigt, pappa och mamma är ledigt klädda - det är kanske lördag och Familjen tittar på kommunens hemsida för att se vilka fina utflyktsmål det finns i den fina kommunen, eller så förundras de av det fantastiska utbudet i kommunens eget gigantiska shoppingcentrum (vars existens förstås är förklaringen till att det inte finns en tillstymmelse till stadsmiljö i den fina kommunen, men det står inte i broschyren). Den här bilden är så övertydligt metaforspäckad att den blir en parodi på sig själv. Se bara - tradition och modernitet, trygg familjesammanhållning med fönstret (dator och telefon) öppet mot världen. Pappa är hemmets bas - han sköter datorn - men mamma är också lite aktiv för hon har pennan i handen och man kan se på hennes ansiktsuttryck att hon engagerar sig i Familjens väl och ve, ständigt mån om att vara en god mamma och hustru trots att hon är mitt i karriären.

Men det mest komiska är ändå de två flaskorna med olivolja och vinäger till vänster i bild! Fotografen måste ha haft någon fix ide om att de skulle symbolisera den mer njutningsfulla sidan av livet, det sinnliga, det harmoniska och sunda. Men ärligt talat, om bilden var krystad och onaturlig även utan dessa gastronomiska tillbehör så är deras förekomst i bilden det som slutgiltigt sänker den till den rent tragikomiska nivån! Varför i hela friden har Familjen ställt fram olivoljan och balsamvinägern på det annars matfria köksbordet, när dagens aktivitet bara är att beundra den av kommunen erbjudna valfriheten via pappas dator? Är det förresten inte ganska länge sedan som de där stilrena flaskorna med olivolja och balsamvinäger var den yttersta symbolen för den moderna människan och återfanns i varje medelklasskök där man ville visa sin öppenhet mot sydeuropeisk matkultur? Känns det inte lite, ja ...90-tal?  

Den fråga som uppstår är förstås: vem är det man hoppas kunna lura med dessa pinsamt billiga metaforer? Vem ska köpa det här? Till saken hör att kommunen i fråga är en ganska utpräglad överklasskommun vars medborgare överlag är välutbildade villaägare, och naturligtvis är det också just sådana människor (dock helst i den yngre, skattegenererande generationen) som kommunen hoppas kunna locka till sig med sin färggranna broschyr. Men lockas dessa högutbildade, moderna och medvetna önskemedborgare verkligen av billiga reklamfloskler och bilder som får moderna livsstilsmagasin att framstå som dyster socialrealism? Jag har svårt att tro det. Någon jävla självdistans har de väl? (I texten beskrivs kommuninvånarna som mycket engagerade. Och det är sant, kan jag som kommunal planerare intyga. Synd bara att engagemanget är av rent reaktionär art och yttrar sig som en instinktiv skepticism mot alla typer av förändringar i den fysiska miljön, så länge det inte handlar om att få en egen fil på motorvägen in till stan. "De är ju läs- och skrivkunniga i den här kommunen" suckade min kollega som syftade på att även de mest idiotiska protestbrev är formulerade med pregnans och känsla i denna kommun.)

Det skaver i byråkrathjärtat att se sin arbetsgivare hänge sig åt denna olivoljiga reklamcirkus. Tänk bara: Här i kommunhuset sitter en liten armé med seriösa tjänstemän som med uppbådande av allt sitt yrkeskunnande bedriver en verksamhet som syftar till att få kommunen att fungera och utvecklas. Vi utreder, handlägger, planerar, skriver och strukturerar, och det är seriöst, förbannat seriöst. Och så kommer någon slemmig reklamsnubbe och festar loss på lite allmänna medel genom att låtsas att kommunen är precis som vilken vara som helst, för kan man sälja tvättmedel så kan man väl sälja kommuner? Om vi häller olivolja i papperskvarnen och toppar med lite balsamvinäger så kanske den snurrar lite smidigare, och kanske kan vi till och med få de offentligt finansierade tjänsterna att framstå som fräscha om vi bara gör en broschyr med tillräckligt stora och fräscha bilder och tillräckligt lite text? Nej, denna kommunala make-up gör mig illa till mods. Jag formulerar härmed Papperspalatsets officiella ståndpunkt: låt byråkrater vara byråkrater! De ser ändå bara fåniga ut med olivolja i håret.

Avslutningsvis: Någon läsare undrar kanske vad som egentligen står i den där broschyren, bredvid de utstuderade bilderna på leende barn med tandglugg, leende skrynkliga åldringar och den leende kvinnan i 40-årsåldern som sitter vid en sjö med en stilren kaffemugg i handen och vänder sitt friska ansikte mot solen alltmedan hon sluter sina smakfullt lättsminkade ögonlock. Och jag har redan svarat; det står att kommunen är bra. Jättebra faktiskt. Man har lyckats förlänga detta budskap till en text som väl motsvarar en A4-sida ungefär. Utsmetat i en 25-sidig broschyr tryckt på fint tjockt papper. Vänta nu - var det inte läskunniga människor vi ville få hit till vår fina kommun?