Korridorteori

 

Bytet av arbetsplats (från en förortskommun till en annan) ger mig anledning att återkomma till papperspalatsets rent arkitektoniska egenskaper. Min nya arbetsgivarkommuns högkvarter är en riktigt klassisk kommunal-limpa med 7 rationella våningsplan i en 90 meter lång rätblocksform. Huset stod klart 1974 och är ett praktexempel på prispressat lågbudgetbygge. Det var inte tal om några exklusiviteter - ingen tjusig entréhall, ingen generös takhöjd och inga utsmyckningar (nej gud förbjude! - utsmyckningar för skattemedel, aldrig!). Planlösningen är den vanliga: två parallella korridorer, små kontorsceller mellan korridoren och ytterväggen och i innandömet trapphus, arkiv, kopiering, pentry, toaletter etc. Just korridorerna har jag särskilt funderat över, kanske mest eftersom de på min nya arbetsplats är ovanligt långa (de sträcker sig längs hela huskroppen, dvs. 90 meter) och, inbillar jag mig - ovanligt smala för att vara kontorskorridorer. Möjligtvis förstärks det smala intrycket av korridorens längd och den ringa takhöjden.

 

Hur bred är egentligen en normal korridor? Ett mått kanske inte säger så mycket, men för att få en uppfattning om det hela tog jag fram ett måttband och mätte korridorens bredd till 127 cm. Det är inte så mycket. 130 cm tror jag är minimimåttet enligt Boverkets byggregler, eller 150 cm om det ska vara lite mer handikappanpassat, vilket det ju rimligen borde vara i en offentlig byggnad i medborgarnas tjänst. 127 cm är inte mer än att man vid möte i korridoren spontant vrider på axlarna för att inte behöva inkräkta på den mötandes privata sfär. Två personer som står och pratar i korridoren utgör ett hinder för andra som vill passera. Detta har förstås en social betydelse, eftersom korridormöten anses vara nyckelfunktion i nutida kontorsinredningsteori. Där ska man nämligen spontanmötas, interagera, vara kreativ och kläcka fräscha spontana idéer som leder verksamheten framåt och uppåt mot nya höjder. En smal och muggig korridor drar man sig lite för att vandra ut i, så då är man istället förpassad till att kläcka spontana och kreativa idéer i sin lilla kontorscell eller i fikarummet eller i hissen. Å andra sidan kan man ju säga att de möten som oundvikligen sker i den smala korridoren blir desto mer påtagliga, eftersom sannolikheten för att man, bokstavligen, stöter ihop med kollegor i den är desto större än benägenheten att gå ut i den.

 

Jag minns ett kommunhus med fina korridorer. Det återfinns i Sundsvall och att korridorerna är så breda där beror på att kommunhuset är ett före detta sjukhus, där korridorerna är dimensionerade för rullsängar och halvspringande sköterskor. Det var ett väldigt trevligt kommunhus där man gärna tog sig en liten promenad i den spatiösa korridoren för att rådfråga en kollega om något. Och fick man möte i korridoren var det ju bara trevligt. Ungefär som att möta någon ute på gatan. Det var säkerligen inte särskilt ekonomiskt att ha så mycket allmänna ytor, men trevligt var det. Det har slagit mig att de långa korridorvandringarna kunde effektiviseras om tjänstemännen utrustades med små sparkcyklar, sådana där diskreta saker som personalen på större flygplatser kan ses ta sig fram på. Det skulle bli mer fart och fläkt på jobbet, och visserligen även ökad risk för personskador, men jag tror att det skulle pigga upp vardagen en hel del. Detta kräver ju dock korridorer med ordentlig bredd, samt förstås iakttagande av grundläggande trafikregler. Om det, som i fallet med min arbetsplats, är fråga om två parallella korridorer med flera kopplingar sinsemellan, kunde man ju tänka sig att korridortrafiken görs enkelriktad, varvid sannolikheten för kollisioner skulle bli försumbar.

 

Ärade läsare, jag tänkte ta er till hjälp för att få lite perspektiv på detta. Dagens fråga lyder: hur bred är din korridor? och ställs i förstone till er som arbetar inom offentlig förvaltning. Jag inbillar mig nämligen att det i konsultvärlden inte är lika vanligt med långa korridorer, eftersom man i den världen i högre utsträckning har övergått till det öppna s.k. kontorslandskapet. Men om någon vill rätta mig på denna punkt så välkomnas det också. Således: gör en insats för arbetsmiljön genom att mäta den. Grabba tag i en tumstock eller måttband och kolla hur bred korridoren är utanför ditt rum. Känns den bekväm att gå i? Blir det jobbigt när man får möte? Vill du också ha en sparkcykel?
 

Kommunalkakan, kan man kalla den
 


Kommentarer
Postat av: AK

I den kommun som jag fortfarande har min tjänst i har korridorteorin översatts till sitt absurdum. Byggnaden som uppfördes 1957 har lånat en del från fängelsevärlden med ett långsmalt atrium i mitten och celler vid sidorna av byggnadens totala bredd på 18 m är 9 m korridor och atrium. Således finns det gott om dyr luft i byggnaden och likaledes krävs det dubbla korridorer för att försörja cellerna. För att möjliggöra interna förflyttningar mellan cellerna finns ett inre internt korridorsystem. Med andra ord finns det fyra paralella korridorer plus atrium på varje våningsplan. Det här ska sken av en viss pondus och känsla av makt.

Ser med visst vemod fram mot flytten till det moderna kontorshuset med kontorslandskapets för- och nackdelar.

2008-10-27 @ 16:21:33
Postat av: T

173 cm när...

2009-08-21 @ 16:25:03

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0