Det där med politiken

 

"Det är viktigt att inte fråga politikerna vad de tycker"

 

..sa den erfarne projektledaren liksom i förbifarten under ett arbetsmöte. Ingen av mötesdeltagarna höjde på ögonbrynen vid detta påstående, utan fortsatte diskussionen som egentligen inte alls handlade om politik. Den sanne demokraten rycker till och får ett skärrat ansiktsuttryck. Vad menas med detta, är projektledaren en antidemokrat, en diktaturivrare? Sitter det måhända en fascist vid vårt mötesbord? Och de andra, som inte ens reagerar, är de månne medlöpare i denna terroristcell, eller bara apatiska och/eller cyniska soffpotatisar som inte orkar stå upp för demokratiska värden?

 

På retoriska frågor är svaret ofta nej. Projektledaren i det här exemplet (givetvis taget direkt från verkligheten) är väl kanske inte direkt någon som står på barrikaderna i kampen för demokratiska principer, men någon antidemokrat är han ändå inte. Däremot kan man anta att han efter många års arbete i politiskt styrda organisationer har utvecklat vad man kanske skulle kunna kalla ett tjänstemannamässigt rationellt förhållande till de politiska uppdragsgivarna. Jag skulle nämligen vilja påstå att tjänstemän i offentlig sektor har en lite annorlunda syn på politik än folk i allmänhet, en syn som faktiskt grundas på en kännedom om hur politik och myndighetsutövning hänger ihop. För det är många som har svårt att förstå det där - vad som är politik och vad som är tjänsteutövning. Till exempel kan man ibland läsa i någon lokalblaska att tjänstemännen på stadsbyggnadskontoret har bestämt det ena och det andra, att något ska byggas eller rivas eller förändras, vilket oftast är en missuppfattning, eftersom tjänstemän inte bestämmer mer än vad de har delegation för, utan istället föreslår vad politikerna ska besluta. Förslagen grundar sig i sin tur dels på sakkunskap, dels på de riktlinjer som politikerna tidigare har gett. Dessvärre förefaller det som att de människor som jag här slarvigt benämner "folk i allmänhet" ofta inte bryr sig ett dugg om detta. De struntar i huruvida det är politiker eller tjänstemän som är dumma i huvudet, bara de får ventilera sin ilska någonstans. I praktiken går då härvidlag till så, om jag får vara lite bitter, att skäll och gnäll (vardagsmat) kanaliseras ner till tjänstemannanivå medan eventuellt beröm och hyllningar (sällsynt) stannar hos politiken.

 

På papperet kan uppdelningen vara enkel och solklar: tjänstemännen står för kunnandet medan politiken står för tyckandet. Tjänstemännen ger faktaunderlag, politiken beslutar utifrån detta varpå tjänstemännen genomför besluten. I verkligheten är det förstås långt mer komplicerat. Olika kommuner har rykte om sig att vara mer eller mindre tjänstemannastyrda eller politikerstyrda. I min nuvarande kommun är det vanligt att politikerna är ängsliga till sin natur och petar väldigt mycket i sådant som de egentligen inte vet så mycket om, medan det hos en tidigare arbetsgivare snarare var tjänstemännen som hade den egentliga makten, eftersom politikerna hade självinsikt nog att inse att de inte visste bäst om allt. Det var faktiskt riktigt trevligt att känna att man hade politikernas förtroende. Å andra sidan kunde de vara fullkomligt ryggradslösa i sin allmänna passivitet. Politikernas uppgift är ju att tycka saker, så det säger sig självt att en politiker som inte vill tillkännage någon åsikt är en ganska meningslös politiker.

 

På samma sätt som jag inte tycker att politiker ska försöka sätta sig över mina rent yrkesmässiga överväganden borde man kunna kräva av oss tjänstemän att vi aldrig låter våra egna politiska uppfattningar påverka vårt yrkesutövande. Det där är sannerligen en samvetsfråga, kan man konstatera utan överdrift. Är jag alltid strikt fackmannamässigt opolitisk i min tjänstemannaroll? Frågan är svårbesvarad, för även om jag anser mig vara opolitisk i mitt tjänsteutövande så är ändå på sätt och vis hela mitt yrkesval förankrat i en ideologisk grundinställning. Enkelt uttryckt: om jag vore en äkta marknadsliberal människa så skulle jag antagligen tycka att det här med offentligt styrd samhällsplanering var ett stalinistiskt oskick och att det skulle bli mycket bättre om marknadskrafterna helt och hållet fick avgöra hur våra städer skulle se ut. Och det tycker jag ju inte. (För övrigt så brukar många förslag från oppositionen i min kommun avfärdas just med argumentet att de är utslag av "stalinism". Ja, faktum är att många blåfärgade politiker i min kommun har antytt att de egentligen tycker att all offentlig verksamhet som syftar till att styra samhällsutvecklingen i en viss riktning är utslag av stalinism. Snacka om att ha distans till de politiska begreppen!) Men bortsett från den ideologiska aspekten i själva yrkesvalet så tycker jag ändå att det är ganska enkelt att skilja på yrkesmässiga och politiska bedömningar. Sen kan det hända att någon tycker sig se politiska dimensioner i faktabaserade bedömningar också, men de som gör det kategoriserar jag som politiska fanatiker vars gläfsanden man inte behöver fästa någon större vikt vid.

 

Låt mig avrunda med ett litet boktips. En fantastisk bra redogörelse för hur offentlig förvaltning fungerar, eller borde fungera, finns i boken Demokratins väktare av Lennart Lundquist. Jag kan inte nog berömma den klarsyn med vilken Lundqvist beskriver (och försvarar) tjänstemännens roll i demokratin. Det är en bok som borde vara obligatorisk läsning för alla som arbetar inom offentlig sektor - eller för den delen alla som vill förstå det provocerande faktum att demokrati är mer än något som sker i en vallokal. Boken finns på ett välsorterat bibliotek nära dig.
 


Kommentarer
Postat av: RC

Äntligen. Du är tillbaka med ett nytt inlägg som gav mig ytterligare ett halleluja moment. Jag var rädd att inte få höra fler.

2008-05-28 @ 11:51:09
Postat av: AK

Arbete i en politiskt styrd organisation kan verkligen få mig att bli schitzofren ibland. Här i den kommun där jag framlever under kommunstyrelsen som tjänsteman har vi det tvivelaktiga nöjet att skriva beslutsförslag åt både majoriteten och minoriteten.
I samma ärende som ska upp i KS kan jag få skriva för båda sidorna av myntet, å ena sidan ett yttrande som i svulstiga ordalag beskriver fördelarna med att göra si och så och sen byter jag sida och skriver ner förslaget helt och hållet och letar reda på allt som talar mot.
Trots storleken på kommunen så har vi tjänstemän ett oerhört starkt inflytande över beslutsprocessen, vi skriver i kommunalrådens namn men vederbörande kommunalråd ändrar sällan i våra förslag. Jag har kommit till den insikten att jag aldrig kommer att rösta i kommunalvalet för att jag sitter så tight inpå den beslutande församlingens båda sidor.
Tack för en mycket berikande blogg Ludvig!

2008-05-28 @ 15:45:18
Postat av: Ludvig

AK, det där låter ju vansinnigt, men jag gissar att det i längden ger dig talanger som borde räcka för att bli talskrivare åt valfri presidentkandidat. Det blir så cyniskt när man blir tillsagd vad man ska tycka och sedan förväntas representera den hållningen. Det kanske i första hand är våra kommunpolitiker som borde läsa "Demokratins väktare" så de fattar att vår uppgift inte är att vara megafoner för deras tyckande. Kämpa på, kollega!

2008-06-02 @ 20:34:41
URL: http://papperspalatset.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0