Papperspalatset

I plan- och bygglagens portalparagraf kan man läsa att lagen syftar till att med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer. Det är ju vackert så ögonen fuktas. Individ och samhälle sida vid sida. Det bästa för alla, det bästa för såväl Nationen som för Nisse i Hökarängen. Särskilt den där lilla bisatsen - med beaktande av den enskilda människans frihet - känns väl särskilt välklingande för de medvetna medborgarna i vårt ganska genom-individualiserade land. Jag ska redan här varna för att denna text kan komma att få politiska under- och övertoner, så om man är rädd för sådana bör man sluta läsa här.

En grundingrediens i det kommunala planerarjobbet är de ständiga avvägningarna mellan enskilda och allmänna intressen - en klassisk balansgång som är särskilt intressant eftersom den också tangerar en politisk-ideologisk klyfta. Låt oss börja med att ställa upp några grovt förenklade politiska schabloner:

Scablon 1: Kollektivet är det viktiga. Samhället har ett ansvar för individen. Det allmänna intresset är därför viktigare än det enskilda.

Scablon 2: Individen är det viktiga. Individen ansvarar för sig själv och ingenting annat. Inget får inkräkta på den lilla värld som individen har skapat med sina egna händer/pengar. 

Låt oss kalla den förstnämnda kategorin kollektivister och den andra individualister. Eller, nej förresten, låt oss mer rättframt kalla den andra kategorin för egoister. Låt oss definiera en egoist helt klassiskt, alltså som en person som kategoriskt sätter sina egna intressen i första rummet och inte vill låta några högre ideal som rör allmänheten inverka på förverkligandet av det privata livsprojektet.

Egoism som drivkraft har länge fascinerat mig, inte minst genom de kontakter med denna livsåskådning som jag fått via mitt arbete. Kollektivisterna är egentligen aldrig något större problem när det gäller kommunal samhällsplanering, eftersom de inser det orealistiska i att ett helt samhälle skall vara inrättat just utifrån deras personliga önskemål. Nog för att många kollektivister tenderar att förfalla till egoismens lära när de drabbas av någon allmännyttig åtgärd i anslutning till deras egen bostad, men de förstår åtminstone argumenten och kan ofta sätta sina egna intressen i relation till de allmänna. Egoisterna är däremot nära nog omöjliga att handskas med, eftersom de för sitt liv inte kan förstå hur sextiotusen människors behov av en god livsmiljö kan tillåtas väga tyngre än det egna särintresset att inte behöva se något annat hus från det egna fönstret. Låter det elakt, är jag elak mot egoisterna nu? Då ska jag säga er, kära läsare, att detta är verkligheten, och det kan jag och mina kollegor i branschen ge er hinkvis med exempel på. Skrämmande ofta möter vi vuxna, friska och bildade människor som lägger all sin kraft på att helt ogenerat ge uttryck för just denna rent infantila form av egoism och trångsynthet.

I den kommun jag arbetar för är den politiska styrningen av den sorten som rent generellt förfäktar egoism (fast under täckmanteln individualism, eller valfrihet) och förfasar sig över kollektivism (ofta med argumentet att det motverkar vår frihet, vilken i sin tur definieras som vår rätt att köpa, sälja och äga vadsomhelst hursomhelst). Detta är intressant om man betänker vad en kommun egentligen är för något. Vi har alltså en organisation (kommunen) som i grunden utgörs av alla kommunmedborgarna tillsammans och vars främsta uppgift är att tillvarata deras gemensamma intressen, de s.k. allmänna intressena, och denna organisation styrs av personer (folkvalda, nota bene!) som i grund och botten tycker att den enskildes intressen generellt sett bör stå i första rummet och att rätten till egendom är en av de främsta mänskliga rättigheterna. Eller enklare uttryckt; vi har företrädare för det allmänna som egentligen är mer intresserade av det enskilda.

Och hur stort problem är det här då? För mig som tjänsteman är det inget problem alls utan snarare en källa till underhållande anekdoter och politiska akrobatkonster. Så länge jag kan grunda mina ställningstaganden på sakargument behöver det inte bli så känsligt. För politikerna (de på egoism-sidan) förefaller det däremot, fullt begripligt, vara enormt problematiskt att vara det allmännas företrädare samtidigt som man ska sympatisera med så många som möjligt av de som på egoistiska grunder motsätter sig förändringar som gynnar det allmänna. Jag förstår ärligt talat inte hur de lyckas ta sig ur de där situationerna som uppstår så påfallande ofta.

Det hela vore riktigt enkelt om egoisterna vore helt dumma i huvudet, men så är dock inte fallet. De är nämligen inte dummare än att de förstår att ett allmänintresse i normalfallet väger tyngre än ett egenintresse i den kommunale planerarens ögon. Därför försöker de inte sällan maskera sin egoism i allmänintressets fårakläder genom att hänvisa till någon slags allmännytta som de aldrig har brunnit för. Jag, och många med mig, har sett protektionistiska villaägare med stadsjeep förvandlas till trädkramande idealister som högtidligen åberopar allmänhetens djupliggande behov av luft och grönska, vilket låter bra ända till det visar sig att det egentligen bara handlar om att personen i fråga befarar att värdet på hans villa ska sjunka när den föreslagna nybyggnationen begränsar hans sjöutsikt. Just sjöutsikt är det för övrigt något magiskt med - det förefaller som att nog så många är beredda att gå över lik för försvara sitt privilegium att kunna skymta en flik av en övergödd insjö från ett hörn av köksfönstret. Det är besynnerligt.

Med beaktande av den enskilda människans frihet ska vi alltså planera för en bättre värld, enligt plan- och bygglagen. Må så vara, jag skriver under på det (trots att lagen bekvämt nog avhåller sig från att definiera ordet frihet), och jag tänker inte lägga mitt yrkeskunnande på att planera för att göra människor ofria. Men jag är tacksam om jag slipper sätta likhetstecken mellan frihet och egoism. 
 

Detta är väntsalen på järnvägsstationen i Grängesberg. God jul!