Papperspalatset

Det finns en gammal invand föreställning om att den del av världen som slarvigt kan benämnas "öst" kännetecknas av att byråkratin i dessa länder ligger på en helt annan nivå än här i "väst", vilket skulle ha sin förklaring att "öst"-länderna i svunnen tid var en enda gigantisk offentlig sektor där precis allt som föredrog sig på ett eller annat sätt skulle regleras genom en offentlig myndighet. Det förstår man ju, att det måste krävas en väldig massa statstjänstemän för att hålla en sådan apparat igång. Det sägs att denna byråkratkultur i någon mån lever kvar. Stämmer det? undrar jag förstås nyfiket, när jag inför en förestående resa till S:t Petersburg varit i kontakt med ryska ambassaden för att ansöka om visum. För den som vill veta hur man gör finns all information du behöver här.

Och jo, en hel del gammaldags byrakrati blir det faktisk, och det är inte utan att jag känner en viss fascination inför detta. Den tvåspråkiga blanketten för visumansökan innehåller massor av små och stora fält som alla ska fyllas i. De vill inte bara veta exakt vilka städer jag ska besöka (spontan backpacking? - glöm det!) utan även i vilken stad jag är född, min yrkestitel och en del andra helt ovidkommande detaljer. Sen ska det till ett särskilt intyg från mitt försäkringsbolag och det ska vara stämplat och underskrivet av behörig tjänsteman annars räknas det inte. Och så behövs det en särskild inbjudan från hotellet, och då ska man inte tro att man bara kan komma med sitt kvitto från resebyrån. Nej, här krävs det ett formellt "visa invitation letter" från en auktoriserad rysk resebyrå! Man mejlar till hotellet som svarar att javisst, vi kan gärna ordna detta, skicka bara uppgifter om fullständigt namn, kön, födelsedatum, nationalitet, passnummer och resedatum så fixar vi det. Men det kostar 40 euro per skalle så du måste skicka kreditkortsnummer samt en ifylld "credit card authorization form" också samt skannade kopior av legitimation och kreditkort, framsida och baksida. Javisst, det känns tryggt, jag skickar hela rasket till en okänd rysk tjänsteman och hoppas att kontot inte är tömt i morgon. Det fungerade, jag fick våra papper till slut, med underskrifter och stora stämplar.

Det är något särskilt med stämplar. Hos oss på kommunen är de numera sällsynta och används egentligen bara för att stämpla all inkommen post med ankomstdatum. Stämpeln har ingen riktig byråkratisk tyngd, kan man säga. Men i "öst" tycks en stämpel vara ett närmast magiskt verktyg. Det stämplas till höger och vänster, och stämpeln tycks ha en otroligt respektingivande effekt. Den ska gärna vara rund och ta upp en försvarlig del av pappret. Och visst är det något speciellt i själva känslan att stämpla. Den som stämplar har makt, han eller hon är en auktoriserad människa, en värdig representant för det ofelbara systemet. Jag frågar er, byråkratbröder och -systrar, önskar vi inte alla i hemlighet att vi hade en liten uppsättning rejäla stämplar på våra skrivbord? Tänk bara ljudet - ka-tjoff - när stämpelmekaniken tvingar ner bläcket i pappret så att det för evigt blir märkt av vårt osvikliga sinne för felfri dokumentation, ett vanligt simpelt papper förvandlas till en offentlig handling att arkiveras för kommande generationer, eller ännu bättre - ett officiellt godkänt dokument, ett tillstånd, ett bemyndigande, ett beslut. Bloggförfattaren blir nästan svettig vid blotta tanken. Det stämplade dokumentet är ju exempelvis raka motsatsen till en blogg - detta ytterst flyktiga textregn som försvinner i samma stund som webbhotellets server kraschar och som aldrig har varit ens i närheten av ett arkivskåp.

Nåväl, dagens schablonfakta nummer ett är således att de ryska byråkraterna är mer tända på stämplar än vad vi är. Men sedan är det något visst med den personliga kontakten med de ryska statstjänstemännen på ambassadens konsulära avdelning också. Bakom tre gallergrindar och en säkerhetsvakt finns ett litet väntrum och i detta finns det tre små dörrar och en liten kassa. Bakom de små dörrarna finns små bås, dit de visumsökande får tillträde efter en respektingivande (?) väntetid. I det lilla båset bakom den lilla dörren finns en liten lucka med en glasruta genom vilket man får tala med en ambassadtjänsteman. Alla de ambassadtjänstemän som jag såg var kvinnor med ganska iögonfallande frisyrer. Man lämnar sina papper till kvinnan i bakom luckan i båset som signerar dem med en kulspetspenna. Sedan får man ett litet kvitto. Kvittot tar man med sig ut ur båset och lämnar det till kvinnan i den andra luckan, kassaluckan. Kassakvinnan tar betalt och överlämnar ett nytt kvitto, som jag förväntas ha med mig när jag efter en vecka går för att hämta ut mitt visum, om visumet är färdigt vill säga. Och det är det. När jag återvänder till ambassaden efter fem dagar plockar en av ambassadkvinnorna med de iögonfallande frisyrerna fram mitt pass försett med en ny klisterlapp med en ny stämpel på och mitt namn med kyrilliska bokstäver. Jag har passerat nålsögat, jag har genom disciplinerad pappersexercis förärats ett tillstånd att vistas på ryskt territorium i en hel vecka. Tack snälla Ryssland.

Ineffektivt och löjligt? Inte vet jag egentligen, för vad ska man jämföra med? Våra egna förvaltningsstrukturer är ju inte direkt solklara alla gånger. Det är inte heller våra rutiner, våra formulär och blanketter, våra lagar eller våra skrivelser. Man kan tänka sig två ytterligheter där den stenhårda och bitvis absurda "öststatsbyråkratin" står i ena hörnet och i det andra en totalt uppluckrad, liberaliserad och avformaliserad svensk mysbyråkrati där vi säger hejsan och hallå och byter blankett när den gamla börjar se otrendig ut, och har du inte rätt blankett så går det bra att skriva efter eget huvud med en bit kol på en bit hushållspapper. En poäng med östvarianten är att alla vet sin roll och sin uppgift, vilket inte kan sägas om svensk byråkrati. Å andra sidan är kanske många av byråkratrollerna i öst ganska onödiga. Några stämplar skulle antagligen kunna rationaliseras bort utan att någon skada var skedd. Den lilla respekt jag ändå kan känna för det superformaliserade östliga stämpelfjanteriet grundas just på att det är förbaskat seriöst och totalt befriat från allt flum. Jag inbillar mig att man i Ryssland alltid kan vara säker på huruvida man har att göra med en myndighet eller en helt vanlig krämare. Vi får väl se om jag har samma uppfattning när jag återvänder från S:t Petersburg. 
 

 

Och så en liten epilog: Bilden ovan föreställer en del av ett brev från polismyndigheten i den ungerska staden Debrecen, där det står att de har lagt ner utredningen angående stölden av min plånbok ett par månader tidigare, som jag i ett anfall av frustration gick till närmaste polisstation och anmälde. Döm om min förvåning när de plötsligt en dag ringde från min lokala polisstation här hemma och bad mig komma och kvittera ut ett papper från Ungern. Det är ordning på de ungerska poliserna. Jag kan förlåta att de inte fick tag i lymmeln som snodde min plånbok.