Papperspalatset

I den gångna veckan gick tionde upplagan av Boverkets plan- och byggdagar av stapeln i Karlskrona. För dem som inte är bekanta med detta evenemang kan jag berätta att det är en stor konferens för planeringsfolk som arrangeras vartannat år. En majoritet av de 850 deltagarna är renodlade kommuntjänstemän, uppblandade med länsstyrelsefolk, politiker, lite konsulter, experter (alla som jobbar på Boverket har i deltagarlistan titeln "expert") och diverse andra förståsigpåare. För att sätta lite ideologisk krydda på det hela hade man detta år bjudit in bl.a. landets socialistiska samvete (Göran Greider), en ärtig f.d. MUF-ordförande (Tove Lifvendahl) och en bostadsminister (Mats Odell) som fick drabba samman i en avslutande debatt om stadsbyggnad. Bostadsminister Odell tyckte att det viktigaste när man planerar städer är att hushållen själva får välja (jawohl!), ett påstående som möttes av halvkvävda fniss från de luttrade centralbyråkraterna i auditoriet som alla insåg att ministern inte visste ett smack om samhällsbyggnad trots att han påstod sig vara mycket intresserad av detta. Den ärtiga f.d. MUF-ordföranden talade engagerat om hur bra det är med kreativitet och hur väl den måste bejakas (nej, ingen hade några invändningar) och det verkade som att hon på senare tid börjat få lite distans till sin tidigare så mörkblå framtoning, något som yttrade sig i den varma röst hon använde när hon konstaterade att det faktiskt är riktigt fint och rörande och gulligt att vi svenskar vill vara så lika hela tiden (tycker att jag har hört det där förr...) och att det till exempel är så många svenskar som sjunger i kör eftersom vi gillar att vara i en grupp och göra exakt detsamma som de andra i gruppen. I övrigt höll sig förstås Lifvendahl på samma decentraliserings-linje som bostadsministern men gjorde inget försök att förklara hur detta i praktiken skulle kunna leda till bättre städer. Greider i sin tur dundrade på med några inledande slapstick-skämt och därefter några socialistiska oneliners som i detta sammanhang kändes som ett credo för övervintrade planerare från en svunnen tid. Staden är kollektiv konstaterade Greider, en sanning så grundläggande att jag återigen i mitt stilla sinne undrade om en socialistisk värdegrund ändå inte är en förutsättning för att kunna trivas med det här yrket. Säg gärna emot mig den som inte håller med.

Mycket tyder på att det händer något med kommuntjänstemannens själ när han/hon får lämna skrivbordet och de inpyrda korridorerna, packa ner viktiga papper i sin väska för att ge sig iväg till någon avlägsen stad och där möta hundratals andra tjänstemän som är nästan likadana men ändå inte. Chefen är utom synhåll, vilket föranleder många att göra små orationella saker såsom att flörta med andra konferensdeltagare, dricka lite mer alkohol än vad som kan anses sunt, avsiktligt glömma mobiltelefonen på hotellrummet eller låta bli att föra anteckningar på något seminarium. Konferensen når sin kulmen på den obligatoriska festkvällen, som på denna Boverket-tillställning givits det snitsiga namnet "Street City Mingel" (jodå, man gör sitt bästa för att tilltala den ganska stora del av konferensdeltagarna som är under 35 år). Festkvällen ska inkludera mat och dryck (ett glas vin ingår i konferensavgiften!) samt någon typ av underhållning. I detta fall hade arrangörerna hyrt in Cirkus Cirkör, sannolikt ett mycket medvetet val för att tilltala alla de hyfsat kultiverade akademiker som byråkratskaran trots allt utgörs av. Senare framåt kvällen, när tjänstemännen blivit lite lagom runda under fötterna, släpper man fram Boverkets husband Ines Finest (uppkallat efter generaldirektören Ines Uusmann) som kvalar in i klassen "rockiga covers på gamla godingar som alla känner igen". Om bandets kvalitet ska jag inte yttra mig, men dess effekt på de minglande konferensgästerna var odiskutabel; de formligen kastade sig ut på dansgolvet i en slags spontan mix mellan styrdans i folkparken, fuldans på finlandsfärjan och freeform-salsa från danskursen på Studiefrämjandet. Det var i sanning fascinerande att se, men man kände sig en smula malplacerad, vilket föranledde mig och några tidigare kurskamrater att istället avsluta kvällen på en närbelägen pub där vi satt och var nostalgiska över minnen från studietiden. Ni som var där ska ha tack för en trevlig kväll.

Det har visat sig att de kommunala arbetsgivarna har väldigt skiftande benägenhet att skicka iväg sina medarbetare på konferenser. Kanske för att cheferna som ska avgöra om det är värt pengarna själva har väldigt skiftande personliga upplevelser från liknande tillställningar och därmed olika uppfattningar om hur givande det egentligen är. Jag tänker dock framhärda i att det definitivt är givande att få lite nya perspektiv på sitt yrke, vare sig det handlar om insikten om hur en viss lagparagraf kan tillämpas eller en ideologisk aha-upplevelse som skakar om ens världsbild och ger inspiration till nya stordåd vid skrivbordet. Och så ska vi ju nätverka! Träffa folk! Knyta kontakter! Efter att ha lunchat med planeringschefen i Kiruna kommun vill jag härmed tipsa om att det finns en ledig tjänst som planarkitekt där - ett jobb som säkert är fantastiskt roligt om man bortser från det geografiska läget. Planeringschefen kunde också berätta något om vådan med att ha vandringsleder för renar tvärs genom stan, särskilt när stan måste flyttas för att inte rasa ner i ett gruvhål. Stockholmskommunernas planeringsproblem känns plötsligt som rena petitesser i jämförelse. 
 

Bilden ovan föreställer en kvinna som går på en regnvåt perrong vid en tunnelbanestation i Hamburg. Det är inte otänkbart att hon är kommuntjänsteman.